Strava Gran Fondo 2

I fjol vid den här tiden var det Quark Power Trip som var Stravas utmaning i februari. 100 miles på ett pass som jag fick köra nästan hela vägen själv då både Petter och Janne blev sjuka. Fick tacksamt nog sällskap en bit av Kent men annars var det att nöta på i sin ensamhet. Nu verkar dom köra en 13-milautmaning varje månad och igår var det dags för oss att köra och nu skulle vi bli några stycken. Temperaturen skulle inte bli några problem men då lovade dom snö i stället. Det såg lugnt ut då jag gick och la mig men klocka 6 då väckaren ringde låg det nästan 1 decimeter blötsnö på marken och snön yrde. Vi skulle samlas kl 8 men eftersom jag började jobba kl 17 och gärna ville hinna duscha och käka i lugn och ro tänkte jag tjuvstarta och hinna köra en timme innan. Runt 7 kom jag iväg och märkte snabbt att det här kunde bli en jobbig dag.

Snöstormsdistans

Skamgränsen är 20 km/h så det var lite missmodigt att landa hos Petters föräldrar med 16 km/h i snitt och tanken började komma att det skulle bli svårt att hinna tidsmässigt men samtidigt måste dom ju ut och ploga så småningom. Vi hade en runda planerad på lite mindre vägar, men insåg att vi i stället skulle få leta oss ut på lite större vägar som kanske skulle vara plogade.

Kurt, Camilla, Petter och Janne

Det blev jag, Petter, Janne och Camilla L som skulle köra 13-milaren och Kurt som kom med fatbiken och skulle köra en bit med oss. Otroligt vad fint det flöt på för honom där vi sladdade fram på oplogade vägar. Efter han lämnade oss for han en sväng på 9 mil själv. Stark gubbe det där. Det var då vi, till slut  kom ut på Älvsbyvägen som underlaget började bli cyklingsbart och sedan var det bara några km i slutet av rundan som var oplogade och snitthastigheten ökade sakta. Camilla stretade på sjukt bra och hade sällan några problem att hänga med trots att vi körde på i bra tempo. Ibland då man trodde hon släppt hörde man ett litet skrik då hon fått en lite sladd då hon körde odubbat. Hon hade inte hunnit få sina dubbdäck till sin nya 27,5 men det funkade bra ändå. Efter sex mil började hon bli lite seg i benen och skickade iväg oss.

Nöter på

Det tuffade på rätt bra och efter 6.09 hade jag äntligen gjort mina 130 km. Snittet blev 21,5. Inte jättehögt men min första timme gick ju sjukt sakta. Ett riktigt bra distanspass blev det och trots att vädret gjorde det till en utmaning så blev det inte riktigt så jävligt som befarat.

En kul grej var att efter jag laddat upp filen på Strava så kollade jag på Monthly Training Series-utmaningen dom har och där låg jag då tvåa där både ettan och trean trampar runt på Kanarieöarna och i Andalucien.