Velodromhelg

Hemma efter att ha levt proffsliv i Falun i helgen med velodromcykling för hela slanten. Åkte ner till Umeå på torsdagskväll och övernattade hos Mats Nygren och Linda som så gästvänligt upplät sängplats. Efter en lång bilresa med mycket cykelsnack sladdade vi in vid velodromen med fem minuter tillgodo.
Då vi kom in till velodromen höll vi på att smälla av. Man har ju hört att Faluvelodromen är brant och sett bilder, men det är ingenting mot verkligheten. 50 grader är lutningen och det ska visst vara bland dom brantaste i världen. 45 grader lutar banan i Manchester. Det är på grund av att den är så kort som lutningen är så brant. 190 meter är banan mot 250 meter som är lite mer standardlängd. Att man skulle kunna hänga kvar där såg ut som en omöjlighet.

Det går ju

Vi skulle gå en obligatorisk grundkurs först på fyra timmar där det först var en dryg timme teori där vi gick igenom alla säkerhetsregler och fick lite annan info. Sen svidade vi om till cykelkläder och valde ut en hoj i rätt storlek (dom hade ett stort antal lånecyklar) och fick börja rulla lite lätt i den mörkblå säkerhetszonen för att vänja oss att trampa utan bromsar eller frihjul. En minst sagt märklig känsla då man inte är van. Kan ju inte påstå att respekten för banan minskade men jag vågade mig till slut upp på banan och körde ett varv på svarta linjen med hjärtat i halsgropen. Sen samlade vi ihop oss och Peter, som kursledaren heter, tog täten och vi efter. Efter några varv släppte nervositeten då man märkte att höll man bara fart så hängde man kvar. Att få stopp på ett sånt här ekipage är ju och så lite speciellt då det inte finns några bromsar utan man mår hålla emot med benen och se till att man har nått att hålla i sig i då det tar stopp. Sen skulle det övas på växlingar och det var en härlig känsla då man skjuter rätt upp i kurvan för att hålla sig kvar där och sen gå ner och lägga sig sist. Vi han även med att sätta en tid på flygande varv. Banrekordet är 11,01, damrekordet har Sanna Kallur med 12 ,37. Med min totala brist på explosivitet och orutin hade jag väl inga större förhoppningar och tiden 14,01 visade väl på det, men kul var det.

Dag två hade vi två pass inplanerade. Först ett öppet pass mellan 10.30-12 där vi var väldigt många på banan. Vi var runt 15 st i vårt gäng då vi gick utbildningen med ett gäng från Östersund och sen kom Tom, Kalle och Rickard från Gimonäs, som gick kursen ifjol, och körde med oss. Sen efter mat hade vi ett pass mellan 14-16 där det bara var vi. Då blev det lite mer fartkörning även om det var lite kaotiskt i början innan vi riktigt kommit överens hur vi skulle köra. Bland annat körde vi en kul övning där klungan körde rätt lugnt på blå linje och på signal från ledaren gick antingen den första eller dom två första loss från klungan  och jagade ikapp svansen på klungan. Jobbigt men skoj. Sen var det bara åka tillbaks till hotellet för lite vila innan middagen. Sen blev det en hel del cykelsnack inna sängen väntade.
Sista passet var på söndag förmiddag mellan 10-12 men där hade det tydligen blivit nått missförstånd för då vi kom till banan pågick redan ett nybörjarpass men ledaren Roine Grönlund fixade snabbt så vi kom in på sista timmen av deras pass och sedan fick vi köra intensivpasset som gick mellan 11-12. Det var en rätt plågsam historia där farten var betydlig högre än tidigare pass och pulsen var rätt ofta på rött. Bland andra dök relativt nykorade världsmästaren i poänglopp i H55, Lars Myrberg upp. Hade dock sinnesnärvaro nog att undvika hans grupp utan vi som inte är så vindsnabba bildade en egen grupp. Mats Nygren och Kalle Walleij hängde dock med hur lätt som helst.
Kort sagt en riktig kanonhelg och motivationshöjare att få leva cykel en helg. Om chansen kommer att få åka i velodromen så ta den. Sjukt skoj och rätt annorlunda mot annan cykling.
Till sist en film från några varv där dom kör en "jaga i kapp svansen" övning fast på tre. Inte vårat gäng dock.